(1605 - January 1638) was a Flemish genre painter active in Flanders and the Dutch Republic in the seventeenth century. At a young age Brouwer, probably born as Adriaen de Brauwer in Oudenaarde, moved perhaps via Antwerp to Haarlem, where he became a student of Frans Hals alongside Adriaen van Ostade. He also was active in stage acting and poetry. He stayed in Haarlem and Amsterdam until 1631, when he moved back to Antwerp in the Spanish Netherlands. There, he became a member of the Guild of St. Luke in 1631-1632, as well as the rhetoricians's chamber De Violieren. Tradition has it that Brouwer himself spent much time in the alehouses of Flanders and Holland. His works are typically detailed and small, and often adopt themes of debauchery, drunkenness and foolishness in order to explore human emotions, expressions and responses to pain, fear and the senses. The Bitter Tonic is an example of the type of work that depicts such responses, in this case the sense of taste. His work was well liked, to the point that forgeries were sold in his own time. Both Rubens and Rembrandt owned a number of his works. Nevertheless, Brouwer appeared in financial trouble throughout his life. He died at the early age of 32 in Antwerp, where he was first buried in a common grave.  Related Paintings of Adriaen Brouwer :. | Peasants Smoking and Drinking | The Pancake Baker | Youth Making a Face | The Bitter Draught | Zaporizhian Camp |
Related Artists:
Vittore Carpaccio
Italian 1455-1526 Vittore Carpaccio Locations His name is associated with the cycles of lively and festive narrative paintings that he executed for several of the Venetian scuole, or devotional confraternities. He also seems to have enjoyed a considerable reputation as a portrait painter. While evidently owing much in both these fields to his older contemporaries, Gentile and Giovanni Bellini, Carpaccio quickly evolved a readily recognizable style of his own which is marked by a taste for decorative splendour and picturesque anecdote. His altarpieces and smaller devotional works are generally less successful, particularly after about 1510, when he seems to have suffered a crisis of confidence in the face of the radical innovations of younger artists such as Giorgione and Titian.
robert john thornton
Robert John Thornton (1768-1837) was an English physician and botanical writer, noted for "A New Illustration of the Sexual System of Carolus Von Linnæus" (1797-1807) and "The British Flora" of 1812. He was the son of Bonnell Thornton and studied at Trinity College, Cambridge. Inspired by Thomas Martyn's lectures on botany and the work of Linnaeus he switched from the church to medicine. He worked at Guy's Hospital in London, where he later lectured in medical botany. After spending some time abroad, he settled and practised in London. Robert inherited the family fortune after the death of both his brother and mother. The most ambitious part of the "New Illustration of the Sexual System of Linnæus" was Part III, the "Temple of Flora" (1799-1807). The first plates were engraved by Thomas Medland (1755-1833) in May 1798 from paintings by Philip Reinagle. Between 1798 and 1807 they produced a total of thirty-three coloured plates, engraved in aquatint, stipple and line. When he planned the project, Thornton had decided to publish seventy folio-size plates. Lack of interest from the general public spelled disaster for the scheme, and the holding of a lottery could not save it from financial ruin, neither did a page in the work dedicated to the spouse of George III, Queen Charlotte, patroness of botany and the fine arts??Thornton died in destitution.
tidemand
Tidemand kom vid 17 års ålder till Köpenhamns konstakademi, studerade där i fem år, tänkte sedan utbilda sig till historiemålare i Munchen, men valde i stället på en kamrats råd Dusseldorf till studieort och reste dit 1837. Han blev elev av Theodor Hildebrandt, men tog tidigare intryck av Carl Friedrich Lessings relativt realistiska historiemåleri. Hans första större målning behandlade ett svenskt ämne, Gustaf Vasa talar till dalkarlarna vid Mora (1841). Målningen inköptes av Rhens och Westfalens konstförening samt förskaffade Tidemand ett resestipendium från Norge och beställning på en altartavla till Vor Freisers kirke i Kristiania. Han reste sedan till Munchen och Italien, återvände till Norge på ett kort besök sommaren 1842, gjorde en studieresa i fjälltrakterna för att samla material till en påtänkt fosterländsk historiemålning, men kom nu till klarhet över sitt mål. Han ville, som han själv yttrat, skildra detta kraftiga naturfolks karaktär seder och vanor. Hans första tavla i detta syfte var Sagoberätterskan 1844, inköptes av drottning Josefina och förskaffade konstnären medlemskap av svenska konstakademien. Efter nya studieresor i Norge målade han Söndagskväll i Hardanger köptes av Oscar I, på slottet i Kristiania och Gudstjänst i en landskyrka. Han bosatte sig 1845 på allvar i Dusseldorf och vann snart ett namn genom de norska bondelivsbilderna. Samma år målade Tidemand i samarbete med Hans Fredrik Gude den romantiska Brudefärden i Hardanger. Revolutionsoroligheterna hade vid denna tid drivit de norske konstnärerna hem till Norge, och det såg ut, som skulle konsten nu bli rotfäst i hemlandet. Impulsen till en nationell konst gavs, men då lugn åter inträdde, återvände konstnärerna till utlandet. Under de närmaste åren målade Tidemand för det av Oscar I uppförda lilla lustslottet Oskarshal, som pryddes av uteslutande norska konstverk, serien Norskt bondeliv. Hans sista arbete var förstudier till en aldrig utförd historiemålning, Kristian IV grundlägger Kristiania, beställd av Oscar II. Tidemand skapade även tre altartavlor. I samarbete med Gude målade han Afton på Kröderen (1849), Ljustring (1850), Likfärd på Sognefjorden (1853), Fiskare i fara (1859), med Sophus Jacobsen Lappar på renjakt (1873) och med Morten M??ller Sinclairs landstigning i Romsdalen (1875). Han blev av sin samtid hyllad som Norges främsta representativa konstnär. Hans betydelse ligger i att han i sin konst gav uttryck åt det nationella uppvaknandet i sitt hemland. På samma gång föreställde han det norska folket för den stora allmänheten i utlandet. I Tyskland betraktades han som en av de främsta representanter i samtidens konst. Han fick många utmärkelser såväl i Tyskland som i Paris och i England, och hans arbeten såldes till höga pris. Sina mest omtyckta målningar upprepade han med tillhjälp av flera medhjälpare gång på gång, några i ända till 12 exemplar. Många av hans arbeten är återgivna i kopparstick och litografi. L. Dietrichson utgav Adolph Tidemand, hans liv og hans værker (2 delar, 1878-79).